JOHAN NECKVALL fyller fyrtio idag - GRATTIS!
För nästan ett kvarts sekel sedan fann vi varandra på Burgårdens gymnasium.
Vi hängde med de få alternativa som fanns där och när det var studentbal bojkottade vi förstås och slog oss ned i Slottsskogen med en kasse öl istället..
Jag hade precis börjat ge ut skivor med punkbandet FÅGEL BLÅ och Johan hade börjat hänga med några killar på Samskolan som han snart skulle börja spela med:
Här någonstans skildes våra vägar men vi sågs ju förstås i musik och krogvimlet under åren. Vi pratade då och då om att göra något musikaliskt ihop men tiden fanns väl inte där då.
Men i och med att den gode STEFAN NILSSON satte ihop vårt nuvarande band ANTENNA så fick vi äntligen träffas oftare igen.
Vi har redan lyckats få spelningar på Nalen i Sthlm och diverse klubbar i Götet.
Under WayOutWest (12/8) kommer vi också att framträda,
då på klubbvarianten StayOutWest!
2011 tänker jag tillbaka på när Johan och jag satt i en replokal i Kortedala och repade Gyllene Tider till en skolshow. Kan det ha varit 1987?
Och SynthMidsommarFesten 1989 i Landvetter glömmer vi aldrig heller.
Fem dysterkvistar i svart firar alternativ midsommar - ha ha!
Vilken resa det har varit och vad glad och tacksam jag är
att få ha varit med Dig Johan Neckvall!
LEVE!!
/ Basisten
onsdag 6 juli 2011
söndag 10 april 2011
No need for the Black Maria -
Goodbye to the Brixton sun
Så fick jag då äntligen se BIG AUDIO DYNAMITE!
Flyg till Stansted och nattbuss till boende hos bästa Linda i Brixton.
BRIXTON. En plats som funnits i huvudet sedan barnsben genom THE CLASHS fantastiska "The Guns Of Brixton". Obviously.
Nu var jag äntligen där med flickvännen under fyra dagar hos nämnda Linda. Vaknar upp första morgonen och kliver ut på Coldharbour Lane där jag möts av idel Rastafaris med musik som pumpas ut över Brixton Market. Vilket ställe! Vi går på Electric Avenue och bjuder en gammal man på cigg och sena kvällar träffar vi många Brixtonbor som vi snackar politik, musik och liv med.
Atlantic Road, Brixton
Halvfyra på morgonen möter jag Graham, en uteliggare i fyrtioårsåldern med kartong under armen som han ska sova på. Han vill ha pengar och han får också de få pund jag har på mig. Vi snackar om hans situation men han vill mest prata om musik. Om Clash och Bob Marley naturligtvis.
Allt slutar med att vi står och skrålar Marleys "Redemption Song" och rastasnubbarna tittar förvånat ut från sina fönster där de ser den svarta uteliggaren krama the skinny white dude from Sweden...
Jag säger till Graham att han ska komma förbi vårt hus kommande dag så jag kan få bjuda på lunch men jag skulle aldrig få se honom mer.
Dagen efter var B.A.D day!
BIG AUDIO DYNAMITE återförenade efter nästan 25 år åtskilda!
Bandet, anförda av bästa MICK JONES, var banbrytande i mitten av 80-talet med sin mix av beats, samplingar, punk, reggae och traditionell pop.
Anna & jag möter upp vännerna Lerneby, Mette och Linda på puben O´neills som ligger bredvid fina gigstället Shepherds Bush Empire.
Nu satt vi på BADs hemmaplan - West London -
tillsammans med massor av BAD-fans.
De flesta engelska män i fyrtioårsåldern alla iklädda nyinköpta BAD t-shirts.
Jag kände mig förväntansfull och en smula nervös men så fort vi fått våra biljetter rivna kändes det bara fantastiskt.
BAD - äntligen!
Shepherds Bush Empire
Vilken upplevelse! Bandet bättre än någonsin
och publiken fullständigt bananas!
Mick Jones har, 56 år gammal, fått tillbaka gnistan i och med återföreningen och Don Letts rappande orsakade öronbedövande jubel. BAD är tillbaka för att stanna och Mick säger att det kommer nog en ny skiva, live eller en ny studio, de har nog inte bestämt sig än. Oavsett vilket så har de bevisat att det GÅR att återförenas med hedern i behåll. Det här var ju också det närmsta vi kan komma en CLASH-återförening, om man nu är ute efter det..
Don Letts, Mick Jones, Leo "E-Zee-Kill" Williams,
Greg Roberts & Dan Donovan = B.A.D!
Det är nästan tjugo år sedan jag besökte London senast.
Jag har varit otrogen med Berlin i ett flertal år..
Förlåt London och älskade Brixton
- det kommer inte att hända igen!
Flyg till Stansted och nattbuss till boende hos bästa Linda i Brixton.
BRIXTON. En plats som funnits i huvudet sedan barnsben genom THE CLASHS fantastiska "The Guns Of Brixton". Obviously.
Nu var jag äntligen där med flickvännen under fyra dagar hos nämnda Linda. Vaknar upp första morgonen och kliver ut på Coldharbour Lane där jag möts av idel Rastafaris med musik som pumpas ut över Brixton Market. Vilket ställe! Vi går på Electric Avenue och bjuder en gammal man på cigg och sena kvällar träffar vi många Brixtonbor som vi snackar politik, musik och liv med.
Atlantic Road, Brixton
Halvfyra på morgonen möter jag Graham, en uteliggare i fyrtioårsåldern med kartong under armen som han ska sova på. Han vill ha pengar och han får också de få pund jag har på mig. Vi snackar om hans situation men han vill mest prata om musik. Om Clash och Bob Marley naturligtvis.
Allt slutar med att vi står och skrålar Marleys "Redemption Song" och rastasnubbarna tittar förvånat ut från sina fönster där de ser den svarta uteliggaren krama the skinny white dude from Sweden...
Jag säger till Graham att han ska komma förbi vårt hus kommande dag så jag kan få bjuda på lunch men jag skulle aldrig få se honom mer.
Dagen efter var B.A.D day!
BIG AUDIO DYNAMITE återförenade efter nästan 25 år åtskilda!
Bandet, anförda av bästa MICK JONES, var banbrytande i mitten av 80-talet med sin mix av beats, samplingar, punk, reggae och traditionell pop.
Anna & jag möter upp vännerna Lerneby, Mette och Linda på puben O´neills som ligger bredvid fina gigstället Shepherds Bush Empire.
Nu satt vi på BADs hemmaplan - West London -
tillsammans med massor av BAD-fans.
De flesta engelska män i fyrtioårsåldern alla iklädda nyinköpta BAD t-shirts.
Jag kände mig förväntansfull och en smula nervös men så fort vi fått våra biljetter rivna kändes det bara fantastiskt.
BAD - äntligen!
Shepherds Bush Empire
Vilken upplevelse! Bandet bättre än någonsin
och publiken fullständigt bananas!
Mick Jones har, 56 år gammal, fått tillbaka gnistan i och med återföreningen och Don Letts rappande orsakade öronbedövande jubel. BAD är tillbaka för att stanna och Mick säger att det kommer nog en ny skiva, live eller en ny studio, de har nog inte bestämt sig än. Oavsett vilket så har de bevisat att det GÅR att återförenas med hedern i behåll. Det här var ju också det närmsta vi kan komma en CLASH-återförening, om man nu är ute efter det..
Don Letts, Mick Jones, Leo "E-Zee-Kill" Williams,
Greg Roberts & Dan Donovan = B.A.D!
Det är nästan tjugo år sedan jag besökte London senast.
Jag har varit otrogen med Berlin i ett flertal år..
Förlåt London och älskade Brixton
- det kommer inte att hända igen!
fredag 28 januari 2011
BIG AUDIO DYNAMITE reunion 2011!
Ja.
BIG AUDIO DYNAMITE återförenas i original line up tjugo år senare!
Såg aldrig Mick Jones THE CLASH (för liten) och missade B.A.D live på Eriksberg (förband till U2) för en bokad Mallorca-resa... men NU är det dags!
2 april i London på Shepherds Bush får jag äntligen se mina gamla favoriter anförda av självaste Mick Jones. Hörde B.A.D på TV första gången i något engelskt liveprogram där även LEATHER NUN och Dr & The Medics medverkade. Föll direkt för Micks melodier och dessa vansinniga samplingar som Don Letts levererade. Det här var ju också chansen för oss som missade CLASH att hoppa på tåget om än lite sent..
1989 kommer vännen Morgan Erkhagen med en ny platta under armen.
"Har ni hört nya Big Audio Dynamite-plattan eller?? "Megatop Phoenix", helt sjuk!!" sa han. Mycket riktigt, när vinylen snurrade igång med orden "This is the universe, big isn't it" togs vi med på en resa genom Dragon Town, Soho, London Bridge med melodier värda att dö för..
Detta var den sista plattan med original B.A.D sättningen men redan 1990 var Mick Jones igång med nya upplagan "B.A.D II" innehållandes fyra nya medlemmar.
Det blev aldrig lika bra men det var dessa vi åkte till London för att se 1992 - Lille-Johan, Bröderna Birro & jag. Vi hade en fantastisk vecka med konserten som absolut höjdpunkt. Några nya (faktiskt BRA) låtar blandades med
80-talsklassikerna och det var första gången jag såg Mick Jones live. Minns också att Marcus Birro blev av med en Dr Martenskänga i tumultet vid scen..
Sedan dess lyssnar man kanske inte så aktivt på dem längre men vid varje festtillfälle med gamla vänner dyker ofta någon gammal B.A.D låt upp.
Därför är det extra roligt att ett antal vänner (bl.a Mats Lerneby & älskade Anna) ska gå på konserten i april! Giget kommer absolut inte att gå till historien men för oss som längtat blir det ett minne för livet!
GO AHEAD LONDON!
onsdag 29 september 2010
Därför gråter jag till Håkan Hellström
Om två veckor släpper Håkan Hellström nya skivan "Två steg från paradise".
Redan 1993 träffades vi på universitetet där vi båda läste Musikvetenskap.
Förutom Håkan gick där också Cecilia Vennersten, Stefan Nilsson (nu i mitt band Antenna!), Chris (Her Majesty), Nils N (Espinoza) och flera sköna typer till.
Ni kan ju historien men - Håkan hade precis hoppat av Broder Daniel innan de slog igenom och då var det inte så kul när vi tittade på BD tillsammans en sen kväll på Kompaniet i Göteborg..
Vi sågs då och då i mitten av 90-talet då Håkan spelade med Påvels och Honey Is Cool.
Någon gång 1999 sågs vi igen och han hade precis släppt singeln "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och jag sa att jag gillade den. "Den kommer bli megastor" sa jag. "Nej, nej" sa Håkan, "Men får vi lite gigs i och med skivan så är det kul".
Några månader senare skulle vi då på release för debutskivan, det var Pop-Lars, Liston från Embassy, Neckvall (BD) med flera. Vi stod på puben SKÅL och laddade och snackade om Håkans första skiva. Inne på Jazzhuset tog HH emot i svart T-shirt med tejpade bokstäver: H Å K A N. Så glad och så nervös. Så här i efterhand känns det kul att vi fick stå helt ifred på denna lilla intima releasespelning och jag minns att Fru Hurricane och jag stod och klappade åt Daniel Gilbert mest hela tiden. Det var bra det här och när HH och bandet brände av "En Vän Med En Bil" förstod jag att vi aldrig skulle få se bandet i det här formatet mer.
2001 stötte vi ihop igen och jag kunde inte hålla mig: "Vad var det jag sa? Nu är ni på turné med Uggla och The Ark, vinner priser och säljer skivor!". "Gillar du det?" sa HH. "Älskar det!" sa jag. "Gör du?" sa HH, "Va kul att du gillar som har spelat i grymma Fågel Blå!". Ödmjuk inställning tänkte jag och det är det här jag gillar med honom; Hur stor du än blir så vet du att det kan vara slut när som helst, eller som han själv sjunger i "Tro & Tvivel": Parkbänken är aldrig långt borta.
Som för många andra i min generation har Håkan varit med i vardagen, på fester, vid förälskelser och uppbrott. När jag just idag hör "För en lång lång tid" faller jag i gråt på jobbet. Tur att man jobbar i eget rum då. Den låten är alla semestrar i bil med J och raderna "Jag kommer inte älska dig, för resten av livet" ville man inte skulle besannas men så blev det ju. Därför gråter jag när jag hör Håkan Hellström.
Redan 1993 träffades vi på universitetet där vi båda läste Musikvetenskap.
Förutom Håkan gick där också Cecilia Vennersten, Stefan Nilsson (nu i mitt band Antenna!), Chris (Her Majesty), Nils N (Espinoza) och flera sköna typer till.
Ni kan ju historien men - Håkan hade precis hoppat av Broder Daniel innan de slog igenom och då var det inte så kul när vi tittade på BD tillsammans en sen kväll på Kompaniet i Göteborg..
Vi sågs då och då i mitten av 90-talet då Håkan spelade med Påvels och Honey Is Cool.
Någon gång 1999 sågs vi igen och han hade precis släppt singeln "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och jag sa att jag gillade den. "Den kommer bli megastor" sa jag. "Nej, nej" sa Håkan, "Men får vi lite gigs i och med skivan så är det kul".
Några månader senare skulle vi då på release för debutskivan, det var Pop-Lars, Liston från Embassy, Neckvall (BD) med flera. Vi stod på puben SKÅL och laddade och snackade om Håkans första skiva. Inne på Jazzhuset tog HH emot i svart T-shirt med tejpade bokstäver: H Å K A N. Så glad och så nervös. Så här i efterhand känns det kul att vi fick stå helt ifred på denna lilla intima releasespelning och jag minns att Fru Hurricane och jag stod och klappade åt Daniel Gilbert mest hela tiden. Det var bra det här och när HH och bandet brände av "En Vän Med En Bil" förstod jag att vi aldrig skulle få se bandet i det här formatet mer.
2001 stötte vi ihop igen och jag kunde inte hålla mig: "Vad var det jag sa? Nu är ni på turné med Uggla och The Ark, vinner priser och säljer skivor!". "Gillar du det?" sa HH. "Älskar det!" sa jag. "Gör du?" sa HH, "Va kul att du gillar som har spelat i grymma Fågel Blå!". Ödmjuk inställning tänkte jag och det är det här jag gillar med honom; Hur stor du än blir så vet du att det kan vara slut när som helst, eller som han själv sjunger i "Tro & Tvivel": Parkbänken är aldrig långt borta.
Som för många andra i min generation har Håkan varit med i vardagen, på fester, vid förälskelser och uppbrott. När jag just idag hör "För en lång lång tid" faller jag i gråt på jobbet. Tur att man jobbar i eget rum då. Den låten är alla semestrar i bil med J och raderna "Jag kommer inte älska dig, för resten av livet" ville man inte skulle besannas men så blev det ju. Därför gråter jag när jag hör Håkan Hellström.
onsdag 19 maj 2010
Mammas tema
Jag har ju nämnt CLASH som mina stora förebilder mer än en gång...
... fast det allra första albumet jag ägde var det här:
Finaste mamma väckte mig på min 7-årsdag med sång och presenter:
En egen bandspelare av märket ELECTOWN och två kassetter -
Jerry Lee Lewis och Rod Stewart!
Lyssnade på dessa hur mycket som helst och tyckte mest om Roddan,
särskilt då denna som fortfarande är en av mina absoluta favoriter:
Det var alltså egentligen MAMMA som pekade ut riktningen för mitt framtida liv. Hon hade turnerat som sångerska i SUNE ERIKSSONS ORKESTER och uppträtt med Robert Broberg på 60-talet.
Mamma spelade och sjöng nästan varje dag hemma och jag minns än idag hur jag låg i pojkrummet som liten och somnade tryggt till "Streets Of London"!
Och så kom då bandspelaren.. med den spelade jag in musik från radion och ibland även från lilla TV-högtalaren. Jag gjorde också mina allra första inspelningar med den, en låt som hette "Stereo" som handlade om en kille som gjorde vad som helst för att han skulle få en massa prylar. "Eric Eric, why are you hysteric? What will you do for a stereo and a car" typ...
Det var naturligtvis Mamma som visade hur man tog ett E-moll och ett D-dur och det är Mamma jag har att tacka för att jag får hålla på med det roligaste som finns:
MUSIK
Tack Mamma, jag älskar dig!
Din son
... fast det allra första albumet jag ägde var det här:
Finaste mamma väckte mig på min 7-årsdag med sång och presenter:
En egen bandspelare av märket ELECTOWN och två kassetter -
Jerry Lee Lewis och Rod Stewart!
Lyssnade på dessa hur mycket som helst och tyckte mest om Roddan,
särskilt då denna som fortfarande är en av mina absoluta favoriter:
Det var alltså egentligen MAMMA som pekade ut riktningen för mitt framtida liv. Hon hade turnerat som sångerska i SUNE ERIKSSONS ORKESTER och uppträtt med Robert Broberg på 60-talet.
Mamma spelade och sjöng nästan varje dag hemma och jag minns än idag hur jag låg i pojkrummet som liten och somnade tryggt till "Streets Of London"!
Och så kom då bandspelaren.. med den spelade jag in musik från radion och ibland även från lilla TV-högtalaren. Jag gjorde också mina allra första inspelningar med den, en låt som hette "Stereo" som handlade om en kille som gjorde vad som helst för att han skulle få en massa prylar. "Eric Eric, why are you hysteric? What will you do for a stereo and a car" typ...
Det var naturligtvis Mamma som visade hur man tog ett E-moll och ett D-dur och det är Mamma jag har att tacka för att jag får hålla på med det roligaste som finns:
MUSIK
Tack Mamma, jag älskar dig!
Din son
måndag 10 maj 2010
ANTENNA debuterar live lördag 15/5!
Äntligen dags för gig med mitt nya band ANTENNA!
Vi är fem killar som känt varann sedan tidigt 90-tal,
ja Johan Neckvall har jag t.o.m känt sedan gymnasiet. typ 87 eller så..
Vilka är vi då?
Jo:
Stefan Nilsson (ex Planet Caravan och nu i KAF) - sång
Johan Neckvall (ex Broder Daniel) - gitarr
Eric Ringström (ex Planet Caravan, ex KAF) - gitarr
Lars Wignell (ex The Christer Petterssons och nu i KAF) - trummor
Krånne (ex The Christer Petterssons, ex Fågel Blå) - bas
Krånne, Johan Neckvall & Eric Ringström
Det här bandet känns perfekt sammansatt; vi har mycket gemensamt och känner varandra ganska väl, men inte för väl så det finns mycket oupptäckt att utforska tillsammans!
ANTENNA känns helt enkelt som ett andra hem att komma till när vi repar.
Finfina killar som är tuffa och mesiga på samma gång - perfekt för mig ;-)
Stefan Nilsson
Det är mycket skratt och ibland nära till tårar men vi tar hand om varann så där som killar sällan gör.. och vi kramas MYCKET.
Snart spelar vi in lite låtar men vi har ju nu redan fått en spelning tack vare en upptagning från ett rep!
Lars Wignell
Och nu på lördag 15/5 så gör vi alltså ett första minigig på fina Blenda-Lars Halleluja-kväll på Jazzhuset. Hur låter vi då? Ja man kan väl säga att det hörs att vi hängde på Kompaniet på 90-talet plus lite Joy Division och Krautrock.
Kommer bli grymt - missa inte! Super! spelar också.
Vi ses!
Vi är fem killar som känt varann sedan tidigt 90-tal,
ja Johan Neckvall har jag t.o.m känt sedan gymnasiet. typ 87 eller så..
Vilka är vi då?
Jo:
Stefan Nilsson (ex Planet Caravan och nu i KAF) - sång
Johan Neckvall (ex Broder Daniel) - gitarr
Eric Ringström (ex Planet Caravan, ex KAF) - gitarr
Lars Wignell (ex The Christer Petterssons och nu i KAF) - trummor
Krånne (ex The Christer Petterssons, ex Fågel Blå) - bas
Krånne, Johan Neckvall & Eric Ringström
Det här bandet känns perfekt sammansatt; vi har mycket gemensamt och känner varandra ganska väl, men inte för väl så det finns mycket oupptäckt att utforska tillsammans!
ANTENNA känns helt enkelt som ett andra hem att komma till när vi repar.
Finfina killar som är tuffa och mesiga på samma gång - perfekt för mig ;-)
Stefan Nilsson
Det är mycket skratt och ibland nära till tårar men vi tar hand om varann så där som killar sällan gör.. och vi kramas MYCKET.
Snart spelar vi in lite låtar men vi har ju nu redan fått en spelning tack vare en upptagning från ett rep!
Lars Wignell
Och nu på lördag 15/5 så gör vi alltså ett första minigig på fina Blenda-Lars Halleluja-kväll på Jazzhuset. Hur låter vi då? Ja man kan väl säga att det hörs att vi hängde på Kompaniet på 90-talet plus lite Joy Division och Krautrock.
Kommer bli grymt - missa inte! Super! spelar också.
Vi ses!
tisdag 20 april 2010
Min nya skiva "Romantic Me" kommer snart!
Jo. Den gode Mats Lerneby & jag sitter och fixar å trixar med mina inspelningar. Åtta låtar från 80-talet en gång sjungna av storheter som YAZOO, DEPECHE MODE, DURAN DURAN med flera. Varför har jag då gjort det här? Jo, under 2007 körde jag en å annan akustisk tolkning av 80-låtar och har spelat in sedan dess. Nu är det ÄNTLIGEN snart dags för release!
Den här skivan är motsatsen till DI LEVAs senaste coverskiva; låtarna är nedstrippade och delvis omgjorda - annars är det ingen vits med ett sådant här projekt!
Mer om exakt releasedatum och FEST senare!!
Håll till godo med en liten (smal) film från mixningen så länge:
Den här skivan är motsatsen till DI LEVAs senaste coverskiva; låtarna är nedstrippade och delvis omgjorda - annars är det ingen vits med ett sådant här projekt!
Mer om exakt releasedatum och FEST senare!!
Håll till godo med en liten (smal) film från mixningen så länge:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
