Därför gråter jag till Håkan Hellström

Om två veckor släpper Håkan Hellström nya skivan "Två steg från paradise".


Redan 1993 träffades vi på universitetet där vi båda läste Musikvetenskap.
Förutom Håkan gick där också Cecilia Vennersten, Stefan Nilsson (nu i mitt band Antenna!), Chris (Her Majesty), Nils N (Espinoza) och flera sköna typer till.

Ni kan ju historien men - Håkan hade precis hoppat av Broder Daniel innan de slog igenom och då var det inte så kul när vi tittade på BD tillsammans en sen kväll på Kompaniet i Göteborg..

Vi sågs då och då i mitten av 90-talet då Håkan spelade med Påvels och Honey Is Cool.
Någon gång 1999 sågs vi igen och han hade precis släppt singeln "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och jag sa att jag gillade den. "Den kommer bli megastor" sa jag. "Nej, nej" sa Håkan, "Men får vi lite gigs i och med skivan så är det kul".

Några månader senare skulle vi då på release för debutskivan, det var Pop-Lars, Liston från Embassy, Neckvall (BD) med flera. Vi stod på puben SKÅL och laddade och snackade om Håkans första skiva. Inne på Jazzhuset tog HH emot i svart T-shirt med tejpade bokstäver: H Å K A N. Så glad och så nervös. Så här i efterhand känns det kul att vi fick stå helt ifred på denna lilla intima releasespelning och jag minns att Fru Hurricane och jag stod och klappade åt Daniel Gilbert mest hela tiden. Det var bra det här och när HH och bandet brände av "En Vän Med En Bil" förstod jag att vi aldrig skulle få se bandet i det här formatet mer.


2001 stötte vi ihop igen och jag kunde inte hålla mig: "Vad var det jag sa? Nu är ni på turné med Uggla och The Ark, vinner priser och säljer skivor!". "Gillar du det?" sa HH. "Älskar det!" sa jag. "Gör du?" sa HH, "Va kul att du gillar som har spelat i grymma Fågel Blå!". Ödmjuk inställning tänkte jag och det är det här jag gillar med honom; Hur stor du än blir så vet du att det kan vara slut när som helst, eller som han själv sjunger i "Tro & Tvivel": Parkbänken är aldrig långt borta.



Som för många andra i min generation har Håkan varit med i vardagen, på fester, vid förälskelser och uppbrott. När jag just idag hör "För en lång lång tid" faller jag i gråt på jobbet. Tur att man jobbar i eget rum då. Den låten är alla semestrar i bil med J och raderna "Jag kommer inte älska dig, för resten av livet" ville man inte skulle besannas men så blev det ju. Därför gråter jag när jag hör Håkan Hellström.