Därför gråter jag till Håkan Hellström

Om två veckor släpper Håkan Hellström nya skivan "Två steg från paradise".


Redan 1993 träffades vi på universitetet där vi båda läste Musikvetenskap.
Förutom Håkan gick där också Cecilia Vennersten, Stefan Nilsson (nu i mitt band Antenna!), Chris (Her Majesty), Nils N (Espinoza) och flera sköna typer till.

Ni kan ju historien men - Håkan hade precis hoppat av Broder Daniel innan de slog igenom och då var det inte så kul när vi tittade på BD tillsammans en sen kväll på Kompaniet i Göteborg..

Vi sågs då och då i mitten av 90-talet då Håkan spelade med Påvels och Honey Is Cool.
Någon gång 1999 sågs vi igen och han hade precis släppt singeln "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och jag sa att jag gillade den. "Den kommer bli megastor" sa jag. "Nej, nej" sa Håkan, "Men får vi lite gigs i och med skivan så är det kul".

Några månader senare skulle vi då på release för debutskivan, det var Pop-Lars, Liston från Embassy, Neckvall (BD) med flera. Vi stod på puben SKÅL och laddade och snackade om Håkans första skiva. Inne på Jazzhuset tog HH emot i svart T-shirt med tejpade bokstäver: H Å K A N. Så glad och så nervös. Så här i efterhand känns det kul att vi fick stå helt ifred på denna lilla intima releasespelning och jag minns att Fru Hurricane och jag stod och klappade åt Daniel Gilbert mest hela tiden. Det var bra det här och när HH och bandet brände av "En Vän Med En Bil" förstod jag att vi aldrig skulle få se bandet i det här formatet mer.


2001 stötte vi ihop igen och jag kunde inte hålla mig: "Vad var det jag sa? Nu är ni på turné med Uggla och The Ark, vinner priser och säljer skivor!". "Gillar du det?" sa HH. "Älskar det!" sa jag. "Gör du?" sa HH, "Va kul att du gillar som har spelat i grymma Fågel Blå!". Ödmjuk inställning tänkte jag och det är det här jag gillar med honom; Hur stor du än blir så vet du att det kan vara slut när som helst, eller som han själv sjunger i "Tro & Tvivel": Parkbänken är aldrig långt borta.



Som för många andra i min generation har Håkan varit med i vardagen, på fester, vid förälskelser och uppbrott. När jag just idag hör "För en lång lång tid" faller jag i gråt på jobbet. Tur att man jobbar i eget rum då. Den låten är alla semestrar i bil med J och raderna "Jag kommer inte älska dig, för resten av livet" ville man inte skulle besannas men så blev det ju. Därför gråter jag när jag hör Håkan Hellström.

Mammas tema

Jag har ju nämnt CLASH som mina stora förebilder mer än en gång...
... fast det allra första albumet jag ägde var det här:




Finaste mamma väckte mig på min 7-årsdag med sång och presenter:
En egen bandspelare av märket ELECTOWN och två kassetter -
Jerry Lee Lewis och Rod Stewart!
Lyssnade på dessa hur mycket som helst och tyckte mest om Roddan,
särskilt då denna som fortfarande är en av mina absoluta favoriter:



Det var alltså egentligen MAMMA som pekade ut riktningen för mitt framtida liv. Hon hade turnerat som sångerska i SUNE ERIKSSONS ORKESTER och uppträtt med Robert Broberg på 60-talet.
Mamma spelade och sjöng nästan varje dag hemma och jag minns än idag hur jag låg i pojkrummet som liten och somnade tryggt till "Streets Of London"!


Och så kom då bandspelaren.. med den spelade jag in musik från radion och ibland även från lilla TV-högtalaren. Jag gjorde också mina allra första inspelningar med den, en låt som hette "Stereo" som handlade om en kille som gjorde vad som helst för att han skulle få en massa prylar. "Eric Eric, why are you hysteric? What will you do for a stereo and a car" typ...


Det var naturligtvis Mamma som visade hur man tog ett E-moll och ett D-dur och det är Mamma jag har att tacka för att jag får hålla på med det roligaste som finns:
MUSIK


Tack Mamma, jag älskar dig!

Din son

ANTENNA debuterar live lördag 15/5!

Äntligen dags för gig med mitt nya band ANTENNA!
Vi är fem killar som känt varann sedan tidigt 90-tal,
ja Johan Neckvall har jag t.o.m känt sedan gymnasiet. typ 87 eller så..
Vilka är vi då?

Jo:

Stefan Nilsson (ex Planet Caravan och nu i KAF) - sång
Johan Neckvall (ex Broder Daniel) - gitarr
Eric Ringström (ex Planet Caravan, ex KAF) - gitarr
Lars Wignell (ex The Christer Petterssons och nu i KAF) - trummor
Krånne (ex The Christer Petterssons, ex Fågel Blå) - bas




Krånne, Johan Neckvall & Eric Ringström


Det här bandet känns perfekt sammansatt; vi har mycket gemensamt och känner varandra ganska väl, men inte för väl så det finns mycket oupptäckt att utforska tillsammans!
ANTENNA känns helt enkelt som ett andra hem att komma till när vi repar.
Finfina killar som är tuffa och mesiga på samma gång - perfekt för mig ;-)



Stefan Nilsson


Det är mycket skratt och ibland nära till tårar men vi tar hand om varann så där som killar sällan gör.. och vi kramas MYCKET.
Snart spelar vi in lite låtar men vi har ju nu redan fått en spelning tack vare en upptagning från ett rep!


Lars Wignell

Och nu på lördag 15/5 så gör vi alltså ett första minigig på fina Blenda-Lars Halleluja-kväll på Jazzhuset. Hur låter vi då? Ja man kan väl säga att det hörs att vi hängde på Kompaniet på 90-talet plus lite Joy Division och Krautrock.
Kommer bli grymt - missa inte! Super! spelar också.
Vi ses!

Min nya skiva "Romantic Me" kommer snart!

Jo. Den gode Mats Lerneby & jag sitter och fixar å trixar med mina inspelningar. Åtta låtar från 80-talet en gång sjungna av storheter som YAZOO, DEPECHE MODE, DURAN DURAN med flera. Varför har jag då gjort det här? Jo, under 2007 körde jag en å annan akustisk tolkning av 80-låtar och har spelat in sedan dess. Nu är det ÄNTLIGEN snart dags för release!
Den här skivan är motsatsen till DI LEVAs senaste coverskiva; låtarna är nedstrippade och delvis omgjorda - annars är det ingen vits med ett sådant här projekt!
Mer om exakt releasedatum och FEST senare!!

Håll till godo med en liten (smal) film från mixningen så länge:

The Associates i Kortedala 1984

Det var tidigt åttiotal och synt var i strid med hårdrock.
Vi hade fått Kabel-Tv i Kortedala
och jag brukade cykla hem på lunchrasterna
för att kolla in musik på Sky Channel eller mest Music Box!
Mycket skit visades men MY GOD vilken tid det var...
När de inte spelade WHAM!, Bananarama, Michael och Madonna
(gillade alla dessa bitvis..) dök det upp lite Sisters Of Mercy,
Depeche och annat som skulle fastna för alltid.

Som THE ASSOCIATES till exempel.
"Breakfast" har hängt med mig ända sedan dess; från Kortedala via Guldheden, Björkekärr och nu sitter jag och lyssnar på den
i Majorna Påsken 2010.


Njut.

Hofmästarn & Roffe Ruff släpper "Panterparken" idag!

Så var det då dags.

Hofmästarn & Roffe Ruff släpper EP:n "PANTERPARKEN" idag!

Åtta spår helt gratis som du hittar HÄR.



Om förra plattan "Ormar I Gräset" var gangsta så är det här ett enda gött flow där Hofmästarn står i rampljuset. Och jag gillar det!
OK, borta är direktheten men det finns i stället en skön vårkänsla över låtarna. Visst kan man tycka att det är lite smörigt men det ser jag snarare som förbannat modigt! Första låten "Roffe & jag" innehåller scratch och det tackar man för, känns som om det var ett tag sedan.
Jag är inte golvad av det här än - det krävs mer lyssning - men jag hör redan ett sjysst vår & sommar soundtrack till kommande förfester och promenader.
Och det här skulle man vilja höra live, vilket set det skulle bli ihop med förra plattan och gamla demos!

Bäst hittills: "Majorna" och "Aldrig mer".

Mick Jones & jag

Det var 2003 det hände.
Den fina Magnus Carlson (Weeping Willows) bjöd in till premiär av filmen "Roots Rock Rebel" - en upptagning från året innan då vi firade JOE STRUMMER på Debaser (Sthlm).
Marcus Birro och jag tittade på filmen och såg fram emot spelningen som MICK JONES (The Clash) skulle göra efteråt med sitt nya band CARBON/SILICON.
Det skall väl sägas att de låtar de körde aldrig kom upp i CLASH-klass men bara att få se Mick Jones traktera gitarren en meter framför en räckte långt! Jag log och Mick log tillbaka och plötsligt började vi konversera mitt under pågående låt!
Han tyckte att jag skulle hoppa upp och sjunga och det ville jag ju...


Krånne, Mick Jones & Tony James

Jag sjöng med i låten som plötsligt blev ett längre jam där jag spottade ur mig lite fraser från ett av Micks tidigare band BIG AUDIO DYNAMITE.
Han log fortfarande.
Låten avslutade spelningen och plötsligt satt vi i samma loge: Mick Jones & jag.
Vad säger man till någon som man lyssnat på sedan 1979?
Herregud, THE CLASH var ju allt i min uppväxt; hur man tänkte, hur man skrev musik och hur man förde sig med stil...
Han var en riktig gentleman och ställde nog fler frågor till mig än tvärtom.
Jag minns att jag pratade om Clash-låten "Lost In The Supermarket" som jag spelat live veckan innan på Storan i Göteborg. Sången handlar mycket om Micks uppväxt i ett grått höghus i London (fast texten skrevs faktiskt av Joe Strummer) och jag berättade att "We have the same kind of suburbs in Gothenburg, right". Mick tittade upp och sa "Do you, really?".
Jag tänkte att, det där var ju inte klockrent - viss skillnad på typ Brixton och Kortedala...

Hursomhelst så hade vi riktigt trevligt och jag gick hela vägen från Slussen till Bergsunds Strand där jag skulle stanna över natten. Innan jag somnade funderade jag över vad den nioåriga pojken i Kortedala, som just lagt Clashs "London Calling" på skivtallriken, hade sagt om det här mötet ett kvarts sekel senare...